Love And Payne

 

Alexandria’s Perspektiv

 

När Paul hade lastat av våra resväskor och hjälpt oss att checka in på hotellet så lät han oss packa upp själva, han sa att vi hade tjugo minuter på oss. “Jag kommer aldrig hinna att packa upp på tjugo minuter..”, mumlade Tiffany till sig själv. Jag himlade med ögonen åt henne.
“Vi har hela veckan på oss att packa upp - oroa dig inte.”, sa jag, låste upp dörren och puttade försiktigt upp den. “Herre min-”, rummet var enormt och när jag säger enormt, så menar jag enormt! Vi hade kommit in i hallen, i rummet bredvid så fanns ett badrum, rent och fint. Jag tog några steg in i “vardagsrummet” och tog in allting. På väggen hängde en stor platt-tv, det fanns en vit soffa, ett soffbord och ett avlång bord framför en spegel där det stod en stol, förutom det så fanns det bara smådetaljer som växter och lampor. Jag skakade på huvudet och rullade in min resväska till sovrummet. I rummet så stod det två dubbelsängar, nattduksbord på vardera sida och två garderober. Inte mycket, men tillräckligt.
“Fancy..”, sa Tiffany när hon kom in i rummet. Jag nickade till svar, kastade upp min resväska på sängen och packade upp det viktigaste: mina töntiga glasögon som jag brukar ha på mig när jag inte orkar med linserna, min laptop, sminkväskan och en enkel outfit som jag hade tänkt att ha på mig ikväll. För säkerhetsskull så stoppade jag ned mina glasögon i jackfickan, man vet aldrig när man kan behöva dem. Tiffany hade fullt upp med att packa in sina kläder i garderoben att hon inte märkte när jag gick in till badrummet för att göra mig ordning. Jag kunde höra henne stöna irriterat och mumla saker till sig själv som: “Hur fan tänkte dom nu”, eller “Jävla One Direction”. Jag lade sminkväskan vid handfatet, tog upp min mascara och drog den några gånger över mina tjocka ögonfransar - Tiffany brukar alltid klaga på hur smala och ljusa hennes är, och att hon avundas mig som har så fina ögonfransar. Men just nu orkade jag inte tänka på Tiffany, snart skulle jag få träffa One Direction. När jag hade sminkat färdigt mig så gick jag tillbaka in i sovrummet och bytte om till kläderna jag hade valt ut för flera dagar sedan. Eftersom att det inte snöar lika mycket i USA som det gör i Sverige så visste jag redan från början att jag inte behövde gå täckt i dun från topp till tå, vilket mamma nästan övertalade mig till att göra - suck.
Jag satte på mig en enkel grå tjocktröja, svarta tights och ett par benvärmare med en lite mörkade grå nyans. På mina fötter hade jag ett par enkla bruna klackskor som var fodrade med ull - supersköna! Utanpå min tjocktröja så hängde jag på mig en brun jacka och lindade en brun/grå halsduk runt min hals. Sådär, färdig!

 

+

 

Det kändes som flera år innan Tiffany äntligen var färdig och vi kunde bege oss ned till Paul som väntade i receptionen. Han bemötte oss med ett leende och jag log trevligt tillbaka. Vi gick tillbaka till bilen och Paul körde oss till konserten i Madison Square Garden - tänka sig, Madison Square! Paul hade varnat oss att tjejerna är som galna här och att vi måste hålla låg profil för att kunna smita förbi dem. Han parkerade vid trottoaren, gick ur bilen för att sedan hjälpa oss ut. Paul hade rätt, det var fullsmockat med tjejer - överallt. “Don’t worry, we’re not going through the entrance.”, sa han. Jag lyfte på ena ögonbrynet åt tittade frågande på honom. Paul nickade mot baksidan av den stora arenan och jag förstod att vi skulle ta bakvägen för att inte bli nedstampade av alla folk. Han började gå, jag och Tiffany småsprang efter honom - han gick inte direkt sakta. När vi hade isolerat oss från omgivningen så puttade Paul upp en “gömd” dörr, han höll upp den medans han puttade in oss och stängde sedan till dörren med en smäll. Jag kände hur min mage vred sig, jag ville inte göra det här längre - jag vill hem. Tiffany såg sjukt självsäker ut, fast det brukade hon i stortsätt alltid göra. Vi gick igenom ett par smala korridorer innan vi kom fram till en dörr där det stod: “One Direction”. “I’m gonna leave you two here, all you have to do is knock.”, han log mot mig innan han försvann runt hörnet. Tiffany smetade på lite läppglans på sina redan kladdiga läppar och drog på sig tjugo lager till av mascara - den tjejen alltså.. Hon stoppade ned sin mascara och knackade på dörren. Jag fick plötsligt tanken att springa min väg, jag ville springa efter Paul och säga att jag inte klarar det här - men så hörde jag dörren öppnas. Fan, fan, fan! Jag hörde flera röster som hälsade på Tiffany, gav henne kramar och frågade hur hon mådde. Nu hade jag chansen, spring Alex, spring! Jag kände en hand på min axel och jag hoppade förvånat till. “I’m sorry, I didn’t mean to scare you.”, skrattade rösten. Nervöst vände jag på huvudet och såg Harry stå framför mig. Herre. Min. Gud. Han var mycket vackrare i verkligheten, hans smaragdgröna ögon borrade in sig i mina, jag kunde inte vika av med blicken för jag var rädd att han skulle försvinna. “H-Harry..”, stammade jag och flackade med blicken mellan Harry och resten av killarna. Harry log brett mot mig och gav mig en stor kram. “What’s your name, dear?”, frågade han. Jag bet mig nervöst i läppen och tittade upp på honom. “Alexandria.”, sa jag självsäkert. “What a pretty name.”, sa han leendes. Jag klämde fram ett pinsamt leende och tittade bort mot Tiffany. Killarna hade precis kramat om henne och de var på väg hit. Helvete också! Jag har en skum känsla av att jag kommer att göra bort mig totalt, fan.

---

Som jag lovade! Keep it up with the comments! :) Jag är riktigt nöjd med den här, har faktiskt skrivit ända till kapitel 7, haha. ;)