Love And Payne

Katherine’s Perspektiv

Jag puttade lekfullt till Caroline på armen, vi gick tätt intill varandra för att inte förlora balansen och ramla. Fast Caroline var lite nyktrare än jag, så det var hon som fick ha armen runt mig för jag inte skulle ramla. Caroline stannade plötsligt upp, vi stod tio meter ifrån mitt hus och jag kunde se en silhuett sitta på trappen. Jag höjde försiktigt ena ögonbrynet och kisade med ögonen för att se vem det kunde vara.
“We should go.”, sa Caroline tyst och började dra med mig bort från gatan mot en annan riktning.
“Katherine?!”, ropade silhuetten. Jag kunde se hur den kom närmre, Caroline hade börjat springa och jag försökte att hålla tempot. Men ett snedsteg gjorde att jag ramlade pladask på mage och blev liggande ett tag. Caroline vände sig om, skrek åt silhutten att försvinna men hon kom inte för att hjälpa mig, hon stod några meter bort från mig istället och jag försökte förgäves resa mig upp. Jag kände hur en varm hand tog tag i min arm, drog upp mig från marken och omslöt mig i en stor kram. Jag blinkade ett antal gånger för att se vem det var, men jag var fortfarande snurrig och kunde inte tänka klart.
“Niall?”, jag lade ena handen för pannan och lät den andra följa längst hans kindben. Han nickade och kupade sina båda händer runt mitt ansikte.
“I’ve looked everywhere for you.”, sa han försiktigt. Jag halkade till på stället men Nialls starka armar höll mig uppe. “And you’re drunk..”, suckade han.
“What are you doing here, Niall?”, hörde jag Caroline säga. Jag vred försiktigt huvudet mot henne där hon stod med armarna i kors.
“Caroline?”, frågade han osäkert. Hans mun var halvöppen och ögonen stora som golfbollar.
“Do you two know each other?”, kläckte jag nyfiket ur mig.
“Well yes, it’s Harry’s girlfriend.”, förklarade Niall tyst. Jag spärrade upp ögonen och såg förvånat på Caroline, det var det hon försökte berätta för mig tidigare idag, men inte lyckats!
“Okay, can we take this conversation tomorrow instead? I’m tired.”, klagade jag och gnuggade mig trött i ögonen.
“Let me help you.”, sa Niall och började gå med sin arm runt mina axlar för att ge mig stöd. Caroline följde efter oss in i huset, mamma hade behövt jobba natt så chansen att hon var hemma var inte stor. Niall puttade upp dörren, hjälpte mig uppför trappan och bad mig att sätta mig ned på sängen. Jag gjorde som han sa medans han gick till badrummet för att hämta ett glas vatten. Caroline stack in huvudet genom dörren.
“Can I come in?”, frågade hon försiktigt. Jag nickade. “I’m sorry for not telling you, I had to be sure that it was the right Niall..”, förklarade hon. Jag lyssnade inte riktigt, men snappade upp ett och ett annat ord. Niall kom in i rummet igen, gav mig glaset och började med att ta av mig mina klackskor.
“You don’t have to -”, började jag men hann inte avsluta min mening.
“But I want to.”, protesterade han snabbt. Jag lät honom ta av mig skorna och bädda ned mig i den stora sängen.

Niall’s Perspektiv

“I gotta go now..”, mumlade Caroline så fort Katherine hade somnat. Jag nickade sakta men slet inte blicken från Katherines ansikte. Hon var söt när hon sov, hon såg så trygg ut.
“I’m staying untill she wakes up.”, var det ända jag sa. Caroline lade en hand på min ena axel och gav mig en snabb kram, jag muttrade fram ett “see you” innan hon försvann ut genom rummet och jag hörde ytterdörren öppnas för att sedan stängas igen. Jag satt på en stol bredvid hennes säng, timme efter timme flög förbi och klockan tio på morgonen hörde jag hur hon gav ifrån sig ett stön och öppnade ögonen.
“Where am I..?”, frågade hon och satte sig trevande upp i sängen. Hon rynkade pannan och vände sin uppmärksamhet mot mig.
“Niall!”, utbrast hon och kastade sig i min famn. Jag tog emot henne och slöt båda mina armar runt henne, jag har aldrig varit så rädd att förlora någon som nu - varför vet jag inte, hon är ju här med mig.
“What are you doing here?”, frågade hon när vi hade avslutat kramen.
“I went looking for you yesterday, but you weren’t home so I waited outside your house and there you were with Caroline and -”, hon avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar medans jag halvlog mot henne.
“I’m just glad that you’re here..”, sa hon tyst och kramade mig en gång till. “For weeks I’ve tried to reach you. Where have you been?”, jag bet mig osäkert i läppen och såg bort, men när jag tittade tillbaka mot henne visade min blick inget annat än skam.
“They told me that I can’t be with you..”, mumlade jag. “I mean, like friends! People are asking me alot of dumb questions, like; ‘who is she?’, ‘are you two dating?’ and -”, hon avbröt mig ännu en gång.
“Dating?!”, utbrast hon förvånat.
“Yeah, they make up things! So our manegement told me to keep a low profile which involves no meeting or speaking at all..”, jag tog ett andetag. “With you.”, sa jag sedan. Hon drog lite enkelt på munnen, jag kunde se hur hennes ögon skiftade från brunt till svart - hon var sårad..
“I’m sorry Kat..”, sa jag försiktigt, men hon höll upp sin ena hand.
“Don’t -”, sa hon. “- just don’t.”, hon pressade ihop sina läppar till ett streck och det var hur enkelt som helst att se hur hon kämpade med att hålla inne sina tårar - tillslut brast det. Tårarna rann ned för hennes kinder, och jag hade inte känt mig såhär dålig sedan jag lämnade henne på flygplatsen i Los Angeles för några veckor sedan.
“I’m sorry.”, försökte jag igen, nästan ljudlöst. Det tog några minuter för henne att samla sig själv, men när hon hade gjort det så borrade hon in sina mörka ögon i mina.
“I’m sorry, too..”, snyftade hon och lade sitt huvud på min axel. Jag strök henne försiktigt över håret och höll mina armar runt hennes klena kropp.