Love And Payne

 

 

Katherine’s Perspektiv

 

“Watch were you’re going, idiot!”, fräste en blond tjej åt mig. Jag ryckte lätt på axlarna, samlade ihop mina böcker som hade ramlat ned på golvet och log ursäktande mot henne.
“I’m sorry.”, sa jag lugnt. Hon kastade med håret och fnös.
“Whatever.”, hon gav mig en dryg blick och fortsatte ned längst korridoren. Så det är alltså såhär min första skoldag ska börja? Jag skakade suckandes på huvudet, öppnade upp mitt skåp och tittade på schemat som satt på insidan av skåpdörren.
“Music..”, mumlade jag tyst. “Awesome.”, jag smällde igen skåpdörren igen, låste det och började vimla runt i korridorerna. Jag tittade upprepande gånger på ett papper där det stod klassrumsnummer och försökte komma på vart jag skulle.
“You look pretty lost.”, hörde jag en person säga, troligen en pojke. Jag vände mig om och fann en lång, brunhårig pojke stå framför mig. Hans bruna hår var rufsigt, men ändå klassigt, blankt och bara en slinga hängande ned längst hans panna - kort sagt, attraktiv.
“Oh, yeah well.. You don’t happen’ to know where the music class is?”, frågade jag osäkert. Han bet sig i läppen och sprack sedan upp i ett leende.
“I can show you if you’d like?”, frågade han trevligt. Jag nickade ivrigt, varför skulle jag tacka nej åt en vägvisare?
“Great!”, skrattade han. Hans varma leende gjorde mig verkligen lugn, och det var första gången sedan USA som jag faktiskt kände mig i alla fall lite attraherad av en annan kille. Vi gick i tystnad, inte en sån där pinsam tystnad, utan en skön tystnad som bestod av ljudet av våra hjärtan och andetag - så tyst var det, tills jag återigen öppnade min mun; “So, what’s your name?”, frågade jag nyfiket. Han tittade hastigt på mig innan han vände sitt huvud framåt igen.
“Tyler.”, sa han kort. “What’s yours?”
“Katherine.”, jag log mot honom och hans log tillbaka.
“What a pretty name”, började han. “it fits a pretty face as yours.”, jag brast ut i ett tyst skratt, men förstod sedan att han var allvarlig.
“Really?”, frågade jag. Han nickade. “So that isn’t like a thing you tell every new girl at this school?”, skrattade jag och rynkade pannan. Han skakande på huvudet.

“No.”, skrockade han. Vi gick några meter till tills han stannade framför en dörr där det stod “Music Class”, han vände sig mot mig och log ett halvt leende.
“This is it then.”, sa han. “See you later?”, jag nickade.
“See you.”, sa jag och vinkade åt honom medans han försvann runt hörnet. Nu återstod bara att ta mig levande in i klassrummet, jag räckte mig efter handtaget, öppnade upp dörren och steg in.

 

Niall’s Perspektiv

 

“Baby, you don’t have to worry! I’ll be coming - back for you, back for you, back for you..”, min röst dog ut och likaså gjorde killarnas. De tittade förvånat på mig.
“Niall, what’s wrong?”, frågade Louis och lade en hand på min axel. Jag suckade djupt, gav honom en sorgsen blick och drog lite lätt på munnen.
“This song keeps reminding me of her.”, sa jag dystert.
“Then call her?”, sa Zayn bestämt. Han om någon måste förstå hur jag känner, jag menar; han har ju Mathilda.
“I can’t..”, mumlade jag. Zayn lyfte på ena ögonbrynet, rynkade pannan och såg besvärat på mig.
“Why?”, frågade han.
“Because our manegement told me to stay away from her!”, utbrast jag. Deras förvånade blickar utböts till en blandning av förvirrning och ilska. Det var sant, de hade berättat för mig att flera tidningar i USA hade skrivit om våra möten när vi hade begett oss hem båda två - de sa att det ryktades om en “romans” mellan pojkbands-stjärnan Niall Horan och en okänd brunett. Vilket hade gjort att jag hade fått en massa oönskad uppmärksamhet, fast grejen var ju den att det inte fanns någon romans mellan mig och Kat, vi är bara riktigt goda vänner. Och vänner får sakna varandra, eller hur?
“Does that mean that you can’t call her?”, frågade Liam försiktigt. Jag skakade uppgivet på huvudet och drog en hand genom mitt hår. Saknaden av henne gjorde mig helt galen!
“Everything I know is that she lives nearby, when you, me and Zayn were at that restaurant in America I asked her where she lives.”, sa Harry. Jag var helt säker på att jag stod och gapade som en fisk när jag hörde vad Harry nyss hade sagt.
“Really?!”, sa jag nästan för entusiastiskt. Harry nickade, gav Zayn en blick och tittade sedan tillbaka mot mig.
“Really.”, instämde han.

 

Katherine’s Perspektiv

 

Musiklektionen gick som smort, jag hade redan fått två nya kompisar; Veronica och Caroline. Vi blev satta i samma grupp, vi skulle göra något musikprojekt som innebar att någon skulle sjunga, och någon på instrument. Vilket jag faktiskt såg fram emot, vi klickade verkligen. Caroline var blondhårig, men behöll en blek, brun nyans. Veronica hade becksvart, långt hår - som gjorde mig otroligt avundsjuk. Vem som helst skulle vilja klippa av hennes hår och limma fast det på sitt egna. Men förutom hennes otroligt vackra hår, var hon själv riktigt vacker, likaså Caroline. Finns det bara snygga personer i London eller? För om det gör det, passar jag inte in här.
“Are you coming?”, frågade Caroline så fort jag hade lagt ned min telefon i fickan igen.
“Yeah.”, mumlade jag, stängde igen skåpdörren och följde med henne ut ur skolan.

---

Nu börjar det hända grejer.. Nästa kapitel kommer att bli super, jag lovar er! Jag har redan skrivit kapitel 6 och påbörjat kapitel 7, super duper va? (; Snart kommer också att killarnas flickvänner att visas i novellen, och lite mer med Niall och Katherine.. x(: