Kiss Me - Kapitel 11 (Part 1)
Förlåt, förlåt, förlåt! D: Jäkligt kort idag, men om någon timme åker jag till Arlanda - Thailand here I come! Så det blir inga kapitel på ett tag.. ): Men ni får stå ut! Jag vet faktiskt inte vart den här novellen är påväg, för jag har faktiskt börjat tröttna en aning. ;$
Kiss Me - Kapitel 10
Niall’s Perspektiv
“What do you think?”, frågade jag Katherine när jag hade lett inne till min nyinredda lägenhet. Hon kisade med ögonen och lutade sig försiktigt mot den vita väggen medans hon inspekterade rummet.
“Pretteh good.”, småskrattade hon. Jag log.
“Oh, the lads and their girlfriends are coming soon.”, förklarade jag efter ett tag. Kat rynkade pannan och tittade missnöjt på mig.
“But I can cancel, if that’s what you want.”, var jag snabb med att tillägga. Katherine skakade på huvudet, hennes lockiga hår studsade upp och ned vilket fick mig att flina diskret.
“No, that’s not what I want. Though I want some alone time with you..”, sa hon och log sitt sexiga halv-leende igen. Jag vek som vanligt undan med blicken och svalde kraftigt för att dölja min nervositet. Kat gick fram till mig, lade sin lilla hand på min kind och gav mig en nätt kyss på munnen. Jag pressade fram ett gulligt leende, dörrklockan ekade över hela rummet och jag gick till dörren för att öppna. In genom dörren stormade Harry och Caroline - hand i hand. Zayn och Matilda, också med sammanlänkade händer. Men efter dem kom Liam och.. Henne känner jag inte igen, tänkte jag. Och tätt efter Liam kom Louis och Emilia. Kat skakade hand med killarnas flickvänner och de satte igång att babbla om helt ointressanta saker, väskor, shopping, frisyrer - allt, men jag var inte uppmärksam överhuvudtaget.
“How’s it going with Kat?”, frågade Harry, han puttade till mig löst på armen och jag kunde se hur hans ögon speglade nyfikenhet.
“Fine.”, var det ända jag fick fram. Harry himlade med ögonen.
“You two are dating, right?”, frågade han efter ett tag, men nu var det min tur att himla med ögonen.
“Just -”, började jag. “- I don’t know, maybe. I kissed her for God’s sake.”, muttrade jag till följd. Harry skakade kraftigt på sitt lockiga huvud och gav mig ett uppmuntrande leende.
“Yep, you did. And she kissed you back. So what’s the problem?”, skrattade han.
“I’m afraid that she can’t handle being my girlfriend..”, mumlade jag uppgivet. Jag kunde se att Harry tvekade och valde sina nästa ord med omsorg.
“If she really likes you, she’ll stay. And I know that she does.”
“I guess.”, sa jag och ryckte uppgivet på axlarna. Harry hade rätt, ovanligt va? Om Kat verkligen gillade mig, skulle hon stanna.
Katherine’s Perspektiv
“Taken!”, utbrast Niall så fort Harry frågade om filmtips. Liam protesterade och sa att vi skulle se Toy Story. Det var jämnt med röster på varje film, och Louis riktade sin uppmärksamhet mot mig.
“Kat! Taken, Love Actually or Toy Story?”, frågade han. Alla spetsade sina öron och vände sina huvuden mot mig.
“Eh, I’ll go with Taken.”, sa jag och log brett mot Niall. När han flätade ihop sina fingrar med mina lutade jag försiktigt mitt huvud mot hans axel. Han gav ifrån sig en bekväm suck och lade sin ena arm runt mina axlar.
“Oh, look at that!”, sa Liam och flyttade ett steg närmare Sarah. Sarah var Liams gamla barndomsvän, de hade hittat tillbaka under de senaste åren och nu var de oskiljaktiga. Det var roligt att det i alla fall fanns någon som lyste upp Liams dag nu när han och Danielle har gjort slut. Sarah skrattade ljudligt och var tvungen att bita tag i läppen för att få sig själv att sluta.
“Sch! The movie is about to start!”, gnällde Niall och glodde storögt mot tv-skärmen.
Under hela filmen satt jag och Niall tätt intill varandra, vi utbytte några leenden då och då men vi övervägde att kyssas framför killarna. När alla hade sagt hejdå och återvänt till deras lägenheter så kurrade jag och Niall upp i soffan ännu en gång, med sina muskulösa armar lindade runt min klena kropp kunde vi båda somna tryggt.
Kapitel díez! Tänkte pressa in lite gullgull nu, vilket gick lite sådär.. Iaf, rätt kort kapitel idag också. Har nyss kommit hem från skolan, satt kvar med min kompis och gjorde ett SO prov som gick åt helvete :D Hoppas att ni gillar't ändå! Så vad säger ni, 4+ kommentarer till nästa? :) xx
Kiss Me - Kapitel 9
Niall’s Perspektiv
Paul hade kört oss tillbaka till våra lägenheter, Harry och Zayn försvann in till deras rum med Caroline och Mathilda medans jag tog med Kat till min lägenhet. Väl innanför dörren sjönk Kat ned på soffan och begravde ansiktet i händerna.
“What did just happen’?”, frågade hon nästan ljudlöst. Jag kliade mig nervöst i nacken och tuggade lätt på min underläpp.
“I’m so sorry.. This wasn’t meant to happend.”, stammade jag fram. Katherine såg frågande på min medans hon började vanka av och ann runt i rummet.
“What does this even mean?”, sa hon sedan.
“I wish I knew..”, sa jag sorgset. “All I know is that our faces is going to cover the newspaper tomorrow..”, en djup suck klämde sig fram genom mina läppar. Jag gick fram till Katherine och lade båda mina händer på hennes axlar.
“Don’t worry”, sa jag tröstande. “You’re not going to lose me.”, ett litet leende spred sig på hennes hjärtformade läppar och jag kunde höra hur hon gav ifrån sig en lättnad suck.
“Good -”, sa hon. “- good.”, jag lade båda mina armar runt henne och kramade henne hårt. Jag var inte rädd över att våra ansikten skulle pryda förstasidan på varenda tidning i England imorgon, Kat och är inte mer än vänner.. Även fast jag gärna skulle vilja bekänna mina känslor för henne.
Katherine’s Perspektiv
Nialls famn var lika varm och gosig som vanligt - jag hade faktiskt inget emot hans kramar, de var ljuvliga. Under flera tillfällen har jag försökt att berätta för Niall hur jag känner för honom; att jag gillar honom som mer än en kompis. Jag har ärligt talat aldrig känt mig såhär förut, bara av att se honom gör mig glad, och när jag rör vid honom skickas en stöt genom hela min kropp.
Två veckor senare
Tillsammans med Caroline trädde jag in på Starbucks i centrala London. Skoldagen var över och vi hade bestämt oss för att ta en kopp kaffe innan Niall och Harry kommer.
“So.. Do you like Niall?”, frågade Caroline så fort vi hade satt oss ned vid ett bord.
“Really?”, skrattade jag tyst och lyfte ena ögonbrynet. Caroline nickade ivrigt och jag kunde se hur nyfiken hon var över vad jag skulle svara.
“Well, yeah.. I like him -”, började jag. “- alot.”, Caroline sken upp i ett glatt leende men sänkte sedan sin blick.
“Niall likes you, too.”, sa hon efter ett tag. Jag smuttrade försiktigt på det varma kaffet och höll nästan på att sätta allt i halsen när jag tillslut uppfattade det hon nyss hade sagt.
“He does?”, kläckte jag dumt ur mig. Caroline nickade.
“He talks about you alot.”, den varma känslan som jag alltid får när Niall kramar mig väcktes till liv igen och jag kände hur mitt hjärta slog dubbla slag. Han gillar mig! Hur nu det är möjligt, tänkte jag. Jag vred försiktigt huvudet och såg Niall så och knacka på glaset, hans breda leende smittade av sig och jag sken själv upp i ett blygsamt leende.
Jag och Caroline lämnade Starbucks och följde efter Niall som ledde oss till en stor, svart bil. Medans Harry hälsade på Caroline så drog Niall in mig i en typisk “Niall-kram”. Jag gav ifrån mig ett gulligt skratt när jag såg hur Niall drog in lukten av mig genom näsborrarna.
“Do I smell good?”, frågade jag och vickade flörtigt med ögonbrynen.
“You sure do.”, svarade Niall med ett kort skratt. Harry stack ut huvudet från bilrutan och bad oss att skynda; vilket Niall viftade bort och vände sig mot mig igen.
“I like you..”, muttrade han osäkert. Jag log ett halvt leende, lade båda armarna runt hans hals och andades nära hans läppar.
“I like you, too.”, gnällde jag. Han lade ett finger under min haka och lyfte mitt ansikte till samma höjd som hans.
“Do you mind if I do this, then?”, frågade han retsamt och förflyttade sina läppar närmare mina.
“Not at all..”, svarade jag frånvarande och bara någon sekund senare möttes våra läppar. Jag svarade genast kyssen genom att öppna min mun och smyga in min tunga i hans. Våra tungor lekte lite med varandra innan jag avslutade kyssen och tittade andfått upp på Niall. Det var inte så att jag tvivlade på att Niall var en bra kyssare - men kyssen var bättre än vad jag hade förväntat mig.
“Come on, now!”, klagade Harry en sista gång innan han förstod vad som nyss hade hänt. “Oh my God!”, sa han med en pipig röst.
“Shut it.”, skrattade Niall och hjälpte mig in i bilen.
Lite kort idag, förlåt! Måste göra lite sista minuten plugg tills imorgon, hehå. Iaf, här är det! Den efterlängtande kyssen... (; xx
Kiss Me - Kapitel 8
Katherine’s Perspektiv
“Do you really have to go?”, stönade jag frustrerat när Niall hade avslutat den långa, gosiga kramen.
“Yeah, I’m sorry. We’re going to record the last song for Take Me Home today.”, förklarade Niall. Jag nickade förstående, men jag ville inte att han skulle lämna mig, inte igen.
“Oh.. Okay. What’s the name of the song?”, frågade jag. Niall rynkade pannan som om han letade efter i sitt minne efter titeln på låten, och jag lät honom ta den tiden han behövde.
“They don’t know about us.”, sa han. “It kinda reminds me of you.”, skrattade han sedan.
“And what’s it about?”, jag var riktigt nyfiken - eftersom att han nyss hade sagt att den påminde honom om mig.
“I can’t tell you, you have to wait ‘till the release of the album.”, retades Niall, jag puttade till honom på armen och putade surt med underläppen.
“I’ll call you, I promise.”, sa han och gav mig en sista kram innan han öppnade ytterdörren och försvann ut i regnet. Jag saknade honom redan.. Det är jobbigt när vi bara har umgåtts i en vecka och känslorna för honom redan hade börjat att växa - frustrerande. Han är snäll, gullig, han behandlar mig väl och hans kramar är varma och gosiga - man vill liksom inte släppa taget.
Niall’s Perspektiv
“That’s it for today, boys.”, hörde jag någon säga och jag tog av mig hörlurarna. Tillsammans med killarna lämnade jag studion och vi begav oss ned till bilen.
“I’m hungry.”, stönade jag frustrerat. Harry gav ifrån sig ett ljuvligt skratt och gav mig ett snett leende innan han hoppade in i bilen.
“Well, I’m meeting up with Caroline. Zayn, are you coming too?”, frågade Harry och tittade frågande på Zayn. Han nickade till svar och spände fast säkerhetsbältet.
“Ask Katherine if she wants to come.”, sa Harry plötsligt. Jag lyfte ena ögonbrynet och undrade om han var seriös. Både Zayn, Harry och Louis hade offentligt visat upp deras flickvänner - men Kat var efterallt bara en kompis.
“Yeah.. Why not?”, muttrade jag och smällde igen bildörren. När vi hade börjat rulla så fiskade jag upp min telefon från byxfickan och skickade ett sms till Kat.
To Katherine, 16:57: Harry and Zayn are meeting up with their gfs, do u want to come?? xx
Jag skickade iväg sms:et och det tog inte lång tid innan jag hade fått ett svar.
From Katherine, 16:58: suree, just tell me where and when. xx
Ett leende spred sig över mina läppar när jag läste meddelandet, jag skickade ännu ett sms och berättade vart vi skulle mötas och hon skrev att hon kommer om tio. Även fast det bara var några timmar sedan vi senast träffades så var jag uppspelt över tanken att få se henne igen.
Harry puttade upp dörren till en trevlig restaurang i London och bad kyparen om ett bord. Kyparen ledde oss till ett stort bord längst in i restaurangen, flera ljus prydde träbordet och sofforna var klädda i äkta skinn; mysigt - det är så vi gillar det. Precis när jag hade satt mig ned hörde jag fotsteg och in kom Katherine, Caroline och Mathilda.
“Hi there, love!”, sa Zayn mjukt och omfamnade Mathilda i en varm kram. Harry gjorde det samma med Caroline och jag gav Katherine en snabb kram innan vi alla satte oss ned.
Middagen var trevlig, det blev aldrig någon obekväm tystnad och när vi väl kände att ingen hade någonting att säga så startade vi ett nytt ämne. Jag och Kat hade delat på tapas, precis som vi hade gjort i Amerika och vi hade lärt känna varandra ännu bättre; vilket skrämde mig. Känslorna för henne växte allt mer dag efter dag, och jag var rädd över att hon inte skulle klara pressen att vara min flickvän - om det nu blir vi två.
“After you, my lady.”, sa jag med en mörk stämma som fick Kat att fnissa. Hon drog på munnen och formade ett sexigt leende som gjorde mig knäsvag. Ett leende bara hon kunde göra, när hennes ena hörntand blottades och hennes kisande ögon visade lust. Jag kände hur min puls slog allt snabbare, jag vek undan med blicken och följde efter henne ut ur restaurangen. Medans Harry, Zayn, Mathilda och Caroline begav sig mot bilen igen stannade jag med Katherine.
“Promise to call me..”, mumlade hon och lade armarna runt min hals. Jag nickade och klämde fram ett ärligt leende. Försiktigt lade jag armarna runt hennes midja som om jag var rädd för att hon skulle gå sönder och drog in henne i en kram. Hon lutade huvudet mot min axel och jag kunde känna henne andas mot min nacke, jag rös av välbehag. Vi skulle precis avsluta kramen när jag hörde en fotoblixt bakom mig, av rena reflexer så vände jag mig hastigt om och såg runt fem paparazzis stå med kameror riktade mot våra ansikten.
“Who’s she?”, frågade den ena.
“Niall we want answers!”, ropade en annan. Jag fäktade med armarna i hopp om att dem skulle skingra sig, men de stod kvar och fortsatte att knäppa bilder av oss.
“Lets go.”, mumlade jag, tog Katherines hand och började småspringa mot bilen. Jag kunde se hur förvirrad hon var, men jag hade inte tid att förklara för henne vad som nyss hade hänt. När vi hade hoppat in i bilen frågade Harry varför vi dröjde så, jag ignorerade frågan och bad Paul att börja köra; vilket han gjorde.
Kiss Me - Kapitel 7
Katherine’s Perspektiv
Jag puttade lekfullt till Caroline på armen, vi gick tätt intill varandra för att inte förlora balansen och ramla. Fast Caroline var lite nyktrare än jag, så det var hon som fick ha armen runt mig för jag inte skulle ramla. Caroline stannade plötsligt upp, vi stod tio meter ifrån mitt hus och jag kunde se en silhuett sitta på trappen. Jag höjde försiktigt ena ögonbrynet och kisade med ögonen för att se vem det kunde vara.
“We should go.”, sa Caroline tyst och började dra med mig bort från gatan mot en annan riktning.
“Katherine?!”, ropade silhuetten. Jag kunde se hur den kom närmre, Caroline hade börjat springa och jag försökte att hålla tempot. Men ett snedsteg gjorde att jag ramlade pladask på mage och blev liggande ett tag. Caroline vände sig om, skrek åt silhutten att försvinna men hon kom inte för att hjälpa mig, hon stod några meter bort från mig istället och jag försökte förgäves resa mig upp. Jag kände hur en varm hand tog tag i min arm, drog upp mig från marken och omslöt mig i en stor kram. Jag blinkade ett antal gånger för att se vem det var, men jag var fortfarande snurrig och kunde inte tänka klart.
“Niall?”, jag lade ena handen för pannan och lät den andra följa längst hans kindben. Han nickade och kupade sina båda händer runt mitt ansikte.
“I’ve looked everywhere for you.”, sa han försiktigt. Jag halkade till på stället men Nialls starka armar höll mig uppe. “And you’re drunk..”, suckade han.
“What are you doing here, Niall?”, hörde jag Caroline säga. Jag vred försiktigt huvudet mot henne där hon stod med armarna i kors.
“Caroline?”, frågade han osäkert. Hans mun var halvöppen och ögonen stora som golfbollar.
“Do you two know each other?”, kläckte jag nyfiket ur mig.
“Well yes, it’s Harry’s girlfriend.”, förklarade Niall tyst. Jag spärrade upp ögonen och såg förvånat på Caroline, det var det hon försökte berätta för mig tidigare idag, men inte lyckats!
“Okay, can we take this conversation tomorrow instead? I’m tired.”, klagade jag och gnuggade mig trött i ögonen.
“Let me help you.”, sa Niall och började gå med sin arm runt mina axlar för att ge mig stöd. Caroline följde efter oss in i huset, mamma hade behövt jobba natt så chansen att hon var hemma var inte stor. Niall puttade upp dörren, hjälpte mig uppför trappan och bad mig att sätta mig ned på sängen. Jag gjorde som han sa medans han gick till badrummet för att hämta ett glas vatten. Caroline stack in huvudet genom dörren.
“Can I come in?”, frågade hon försiktigt. Jag nickade. “I’m sorry for not telling you, I had to be sure that it was the right Niall..”, förklarade hon. Jag lyssnade inte riktigt, men snappade upp ett och ett annat ord. Niall kom in i rummet igen, gav mig glaset och började med att ta av mig mina klackskor.
“You don’t have to -”, började jag men hann inte avsluta min mening.
“But I want to.”, protesterade han snabbt. Jag lät honom ta av mig skorna och bädda ned mig i den stora sängen.
Niall’s Perspektiv
“I gotta go now..”, mumlade Caroline så fort Katherine hade somnat. Jag nickade sakta men slet inte blicken från Katherines ansikte. Hon var söt när hon sov, hon såg så trygg ut.
“I’m staying untill she wakes up.”, var det ända jag sa. Caroline lade en hand på min ena axel och gav mig en snabb kram, jag muttrade fram ett “see you” innan hon försvann ut genom rummet och jag hörde ytterdörren öppnas för att sedan stängas igen. Jag satt på en stol bredvid hennes säng, timme efter timme flög förbi och klockan tio på morgonen hörde jag hur hon gav ifrån sig ett stön och öppnade ögonen.
“Where am I..?”, frågade hon och satte sig trevande upp i sängen. Hon rynkade pannan och vände sin uppmärksamhet mot mig.
“Niall!”, utbrast hon och kastade sig i min famn. Jag tog emot henne och slöt båda mina armar runt henne, jag har aldrig varit så rädd att förlora någon som nu - varför vet jag inte, hon är ju här med mig.
“What are you doing here?”, frågade hon när vi hade avslutat kramen.
“I went looking for you yesterday, but you weren’t home so I waited outside your house and there you were with Caroline and -”, hon avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar medans jag halvlog mot henne.
“I’m just glad that you’re here..”, sa hon tyst och kramade mig en gång till. “For weeks I’ve tried to reach you. Where have you been?”, jag bet mig osäkert i läppen och såg bort, men när jag tittade tillbaka mot henne visade min blick inget annat än skam.
“They told me that I can’t be with you..”, mumlade jag. “I mean, like friends! People are asking me alot of dumb questions, like; ‘who is she?’, ‘are you two dating?’ and -”, hon avbröt mig ännu en gång.
“Dating?!”, utbrast hon förvånat.
“Yeah, they make up things! So our manegement told me to keep a low profile which involves no meeting or speaking at all..”, jag tog ett andetag. “With you.”, sa jag sedan. Hon drog lite enkelt på munnen, jag kunde se hur hennes ögon skiftade från brunt till svart - hon var sårad..
“I’m sorry Kat..”, sa jag försiktigt, men hon höll upp sin ena hand.
“Don’t -”, sa hon. “- just don’t.”, hon pressade ihop sina läppar till ett streck och det var hur enkelt som helst att se hur hon kämpade med att hålla inne sina tårar - tillslut brast det. Tårarna rann ned för hennes kinder, och jag hade inte känt mig såhär dålig sedan jag lämnade henne på flygplatsen i Los Angeles för några veckor sedan.
“I’m sorry.”, försökte jag igen, nästan ljudlöst. Det tog några minuter för henne att samla sig själv, men när hon hade gjort det så borrade hon in sina mörka ögon i mina.
“I’m sorry, too..”, snyftade hon och lade sitt huvud på min axel. Jag strök henne försiktigt över håret och höll mina armar runt hennes klena kropp.
Kiss Me - Kapitel 6
Katherine’s Perspektiv
Det hade gått två veckor nu och Niall hade inte hört av sig alls. Vilket gjorde mig enormt deprimerad - han lovade ju mig att han aldrig skulle glömma mig! Hah, varför trodde jag för en sekund på att jag var speciell och att jag faktiskt hade betytt något för honom? Som alla andra lekte han med mitt hjärta och kastade bort det så fort jag vänder ryggen till. Caroline och Veronica hade varit på mig hela veckan om någon fest som skulle hålla hus idag, hemma hos någon jag inte ens vet namnet på. Men jag tackade faktiskt ja, jag behövde verkligen något som fick mig på andra tankar. En dov knackning på ytterdörren väckte mig ur dvalan jag nyss hade sjunkit in i, jag gick hastigt mot dörren, öppnade den och bemöttes av en stor kram av Caroline.
“Time to get you ready!”, sa hon glatt och steg in i huset.
“Alright?”, jag drog ut på ordet, följde med henne upp till mitt rum och satte mig ned på sängen. Medans hon rotade runt i mina lådor efter smink, kläder och annat skrev jag ännu ett sms till Niall.
To Nialler, 18:59: i miss you.. Please call me? xx
Det var faktiskt ett tag sedan jag sms:ade honom, och jag visste inte ens varför jag fortfarande försökte få tag i honom, när det var så uppenbart att han undvek mig.
“Who are you texting?”, frågade Caroline nyfiket efter att hon hade fyllt min säng med åtsmitande, korta klänningar.
“Some guy I met in the US a few weeks ago..”, mumlade jag till svar. Hon såg frågande på mig, satte sig ned på sängen, knäppte händerna och lade dem i sitt knä.
“That’s hot. What’s his name?”, sa hon och vickade flörtigt med ögonbrynen.
“Niall.”, jag ångrade precis att jag hade berättat för henne vad hans namn var. Fast, vilken skillnad skulle det göra? Det finns säkert flera tusen olika Nialls i hela världen! Caroline vände sig mot mig, öppnade munnen men stängde den sedan - som om det var något hon försökte berätta för mig, vilket gjorde mig ännu mer nyfiken!
“What is it?”, jag lade huvudet på sned och iakttog henne.
“Nothing.”, hon viftade bort min fråga och klistrade på ett fejkat leende på hennes klarröda läppar. Jag hade ingen lust att fråga ut henne just nu, så jag nickade, som om jag var nöjd med hennes svar.
“Here, take this.”, hon drog ut på “this” och räckte mig en kort grå klänning. Jag gav den en snabb blick innan jag försvann in i min walk-in-closet och bytte om. Medans jag tog på mig klänningen såg jag mig i helkroppsspegeln, den var rätt tajt, men ändå rätt luftig.. Och väldigt snygg! Det förvånar mig hur jag ens hade den här klänningen i min garderob.
“Let me see it!”, hojtade Caroline från sovrummet, jag tog ett steg in i rummet och gjorde en smidig piruett för att visa upp klänningen.
“Oh, my, God!”, utbrast hon. “It looks so sexy on you!”, sa hon gulligt. Jag gav henne ett blygt leende och flyttade blicken från hennes ansikte ned till hennes knä.
“Am I gonna wear those?”, frågade jag tyst. Jag var inte lika säker på skorna, de var vita med svarta ränder - som en zebra, och hade en rätt hög klack. Jag som bara är van att gå i Converse..
“Yes, you are. Now put them and this on.”, sa hon och räckte ett halsband till mig, som jag hängde runt halsen, jag tog emot skorna och satte på mig dem likaså.
“Since you’ve already done your makeup, lets go!”, skrek hon av entusiasm. Hon tog tag i min arm och drog med mig ut från rummet, nedför trappan och ut på gatan. Eftersom att jag redan var ovan med att gå med klackskor, så var det ännu värre att försöka hålla uppe takten med Caroline - och hon sprang.
När vi stod utanför den stora villan som festen höll hus i så började det regna, Caroline skyndade med att knacka på dörren innan hon smällde upp den och sprang in i huset med mig hack i häl.
“Caroline?! Where are you going?!”, ropade jag efter henne. Hon försvann snabbt ur mitt synfält och att det fanns hundra andra personer i rummet påverkade min jakt efter henne.
“Caroline?”, jag knuffade mig förbi en massa folk tills jag såg henne sitta i en soffa med en drink i ena handen. Jag skakade på huvudet och gick fram till henne, sjönk ned i soffan och korsade armarna över mitt bröst.
“You want a drink?”, frågade hon. En vecka tidigare hade jag fyllt sjutton, vilket betydde att jag fortfarande var minderårig, vilket betydde att jag absolut inte fick dricka.
“Sure..”, tvekade jag, men tog ändå emot glaset. Jag visste att hon tillslut skulle tvinga mig att dricka upp alltihopa, så jag svepte glaset på en gång.
“Wow, girl.”, hörde jag någon säga. Och när jag vände på huvudet såg jag Tyler stå framför mig. Jag pressade fram ett leende och ställde mig upp.
“Hi.”, sa jag mjukt. Han klämde fram ett “hi” tillbaka innan han drog med mig ut på dansgolvet. Vi dansade i flera timmar, svepte drink efter drink, och tillslut blev jag riktigt full. Jag har aldrig varit van vid alkohol, vilket gjorde mig ännu mer påverkad än alla andra.
“Kat, we’re leaving!”, skrek Caroline ifrån hallen. Jag bad henne att vänta på mig medan jag sa hejdå till Tyler, vilket hon gick med på.
“See you on Monday.”, sa jag och gäspade stort. Han svepte sin sista drink, tittade på mig och gäspade likaså. Jag gav honom en snabb kram och sprang efter Caroline till hallen på ostadiga ben.
Kiss Me - Kapitel 5
Katherine’s Perspektiv
“Watch were you’re going, idiot!”, fräste en blond tjej åt mig. Jag ryckte lätt på axlarna, samlade ihop mina böcker som hade ramlat ned på golvet och log ursäktande mot henne.
“I’m sorry.”, sa jag lugnt. Hon kastade med håret och fnös.
“Whatever.”, hon gav mig en dryg blick och fortsatte ned längst korridoren. Så det är alltså såhär min första skoldag ska börja? Jag skakade suckandes på huvudet, öppnade upp mitt skåp och tittade på schemat som satt på insidan av skåpdörren.
“Music..”, mumlade jag tyst. “Awesome.”, jag smällde igen skåpdörren igen, låste det och började vimla runt i korridorerna. Jag tittade upprepande gånger på ett papper där det stod klassrumsnummer och försökte komma på vart jag skulle.
“You look pretty lost.”, hörde jag en person säga, troligen en pojke. Jag vände mig om och fann en lång, brunhårig pojke stå framför mig. Hans bruna hår var rufsigt, men ändå klassigt, blankt och bara en slinga hängande ned längst hans panna - kort sagt, attraktiv.
“Oh, yeah well.. You don’t happen’ to know where the music class is?”, frågade jag osäkert. Han bet sig i läppen och sprack sedan upp i ett leende.
“I can show you if you’d like?”, frågade han trevligt. Jag nickade ivrigt, varför skulle jag tacka nej åt en vägvisare?
“Great!”, skrattade han. Hans varma leende gjorde mig verkligen lugn, och det var första gången sedan USA som jag faktiskt kände mig i alla fall lite attraherad av en annan kille. Vi gick i tystnad, inte en sån där pinsam tystnad, utan en skön tystnad som bestod av ljudet av våra hjärtan och andetag - så tyst var det, tills jag återigen öppnade min mun; “So, what’s your name?”, frågade jag nyfiket. Han tittade hastigt på mig innan han vände sitt huvud framåt igen.
“Tyler.”, sa han kort. “What’s yours?”
“Katherine.”, jag log mot honom och hans log tillbaka.
“What a pretty name”, började han. “it fits a pretty face as yours.”, jag brast ut i ett tyst skratt, men förstod sedan att han var allvarlig.
“Really?”, frågade jag. Han nickade. “So that isn’t like a thing you tell every new girl at this school?”, skrattade jag och rynkade pannan. Han skakande på huvudet.
“No.”, skrockade han. Vi gick några meter till tills han stannade framför en dörr där det stod “Music Class”, han vände sig mot mig och log ett halvt leende.
“This is it then.”, sa han. “See you later?”, jag nickade.
“See you.”, sa jag och vinkade åt honom medans han försvann runt hörnet. Nu återstod bara att ta mig levande in i klassrummet, jag räckte mig efter handtaget, öppnade upp dörren och steg in.
Niall’s Perspektiv
“Baby, you don’t have to worry! I’ll be coming - back for you, back for you, back for you..”, min röst dog ut och likaså gjorde killarnas. De tittade förvånat på mig.
“Niall, what’s wrong?”, frågade Louis och lade en hand på min axel. Jag suckade djupt, gav honom en sorgsen blick och drog lite lätt på munnen.
“This song keeps reminding me of her.”, sa jag dystert.
“Then call her?”, sa Zayn bestämt. Han om någon måste förstå hur jag känner, jag menar; han har ju Mathilda.
“I can’t..”, mumlade jag. Zayn lyfte på ena ögonbrynet, rynkade pannan och såg besvärat på mig.
“Why?”, frågade han.
“Because our manegement told me to stay away from her!”, utbrast jag. Deras förvånade blickar utböts till en blandning av förvirrning och ilska. Det var sant, de hade berättat för mig att flera tidningar i USA hade skrivit om våra möten när vi hade begett oss hem båda två - de sa att det ryktades om en “romans” mellan pojkbands-stjärnan Niall Horan och en okänd brunett. Vilket hade gjort att jag hade fått en massa oönskad uppmärksamhet, fast grejen var ju den att det inte fanns någon romans mellan mig och Kat, vi är bara riktigt goda vänner. Och vänner får sakna varandra, eller hur?
“Does that mean that you can’t call her?”, frågade Liam försiktigt. Jag skakade uppgivet på huvudet och drog en hand genom mitt hår. Saknaden av henne gjorde mig helt galen!
“Everything I know is that she lives nearby, when you, me and Zayn were at that restaurant in America I asked her where she lives.”, sa Harry. Jag var helt säker på att jag stod och gapade som en fisk när jag hörde vad Harry nyss hade sagt.
“Really?!”, sa jag nästan för entusiastiskt. Harry nickade, gav Zayn en blick och tittade sedan tillbaka mot mig.
“Really.”, instämde han.
Katherine’s Perspektiv
Musiklektionen gick som smort, jag hade redan fått två nya kompisar; Veronica och Caroline. Vi blev satta i samma grupp, vi skulle göra något musikprojekt som innebar att någon skulle sjunga, och någon på instrument. Vilket jag faktiskt såg fram emot, vi klickade verkligen. Caroline var blondhårig, men behöll en blek, brun nyans. Veronica hade becksvart, långt hår - som gjorde mig otroligt avundsjuk. Vem som helst skulle vilja klippa av hennes hår och limma fast det på sitt egna. Men förutom hennes otroligt vackra hår, var hon själv riktigt vacker, likaså Caroline. Finns det bara snygga personer i London eller? För om det gör det, passar jag inte in här.
“Are you coming?”, frågade Caroline så fort jag hade lagt ned min telefon i fickan igen.
“Yeah.”, mumlade jag, stängde igen skåpdörren och följde med henne ut ur skolan.
Nu börjar det hända grejer.. Nästa kapitel kommer att bli super, jag lovar er! Jag har redan skrivit kapitel 6 och påbörjat kapitel 7, super duper va? (; Snart kommer också att killarnas flickvänner att visas i novellen, och lite mer med Niall och Katherine.. x(:
Kiss Me - Kapitel 4
Katherine’s Perspektiv
Mycket har hänt under den senaste veckan, jag och Niall hade besökt en massa olika stränder, vi hade shoppat tillsammans och vi hade till och med varit i mitt hotellrum - nej, inte på det sättet! Vi hade nämligen haft en filmkväll framför den stora platt TV:n i mitt sovrum, bara jag och han. Det var riktigt trevligt, vi lyckades verkligen komma under varandras skinn - nej, verkligen inte på det sättet! Jag hade öppnat upp mig för Niall och han hade öppnat upp sig för mig, det var kul att ha någon att prata med om vad som helst - även fast vi bara hade känt varandra i mindre än en vecka. Fast det var någonting med Niall som fick mig att lita på honom, förutom att han behandlade mig hur gulligt som helst, och ibland blev lite väl desperat av min uppmärksamhet. Hursomhelst uppskattade jag det, Niall är en riktigt go’ kille. Men även jag visste att allt kommer mot sitt slut, för idag behövde Niall återvända hem till London, han sa att de fortfarande hade några låtar kvar att spela in till deras nästa album, “Take Me Home”. Jag förstod hur viktigt det här var för både Niall och killarna, så jag skulle aldrig hindra honom att åka, men jag skulle sakna honom så.
“Be careful, Kat.”, viskade Niall i mitt öra efter att vi hade avslutat den långa och gosiga kramen.
“I will..”, mumlade jag, fortfarande med armarna slängda runt hans hals och ansiktet begravt mot hans tjocktröja. Niall såg sig omkring, tog mitt ansikte i hans händer och riktade det mot sitt.
“I’ll call you when I get back.”, sa han tyst och strök sin tumme över min kind. Jag kände hur tårarna pressade sig fram under mina ögonlock, och när Niall såg det rynkade han förfärat pannan.
“Don’t cry, you’ll only make this harder than it already is.”, sa han sorgset. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort mina tårar med min tröjärm och log uppriktigt mot honom, som jag hade gjort första gången jag såg honom.
“I’ll miss you.”, sa jag. Han log tillbaka mot mig och gav mig ännu en kram.
“I gotta go now, suckade han uppgivet. Jag nickade förstående, kramade om hans hand en sista gång och iakttog honom medans han sprang mot planet.
“Don’t ever forget me!”, ropade jag efter honom. Han vände sitt blonda huvud mot mig, gav mig ett brett leende och ropade tillbaka; “Are you crazy? Of course I wont!”, ett lika äkta leende spred sig på mina läppar, men det tog inte lång tid förrän han var borta och tårarna fortsatte att strömma ned för mina kinder. Och det blev bara värre när tanken att jag aldrig skulle få se honom igen poppade upp i mitt huvud. Men jag skakade av mig tanken och fortsatte ut från flygplatsen, där mamma väntade med en taxi.
Den sista veckan i USA flög förbi i otrolig fart, och det tog inte lång tid förrän jag var tillbaka i London likaså, det var ungefär två veckor kvar av sommarlovet - inte en särskilt vänlig tanke, efterallt. Jag har fortfarande inte greppat den här saken med att skaffa vänner, och det kommer nog jag aldrig att göra, sorgligt nog. Dessutom hade jag också köpt mig en dagbok, bloggar är för offentligt - så jag ville ha något bara jag kunde läsa. Jag hade inte skrivit något i den, eftersom att jag väntade med att klottra ned den med min fula handstil tills skolan började, så att jag kunde dokumentera exakt hur många gånger någon hade påpekat hur fula kläder jag hade. Huh, rätt skrattretande hur Niall lade märke till mig från första början, det finns modeller, skådespelerskor - men tanken att han valde just mig gjorde mig helt varm i kroppen.
Det var måndagsmorgon, första dagen i min nya skola - jag håller på att spricka av entusiast! Eller inte. Jag tvingade mig själv upp ur sängen och satte kurs mot badrummet, där jag kletade på mascara på mina tjocka ögonfransar och drog lite med en kajalpenna på vattenlinjen. Enkelt, men snyggt. Jag log nöjt, satte upp mitt hår i en bulle mitt på huvudet och tog upp ett läppstift med en lätt rosa nyans, som jag målade mina fylliga läppar med. Redan kvällen innan hade jag lagt fram ett par vita shorts och en blommig topp till, som jag snabbt satte på mig. När jag ansåg att jag såg rätt okej ut så gick jag ut från badrummet och nedför trappan, där jag möttes av mammas vänliga leende.
“I’m making you breakfast!”, sa hon glatt.
“Since when do we eat breakfast in this house?”, skrattade jag tyst. Mamma blängde irriterat mot mig men slappnade sedan av.
“Well, it’s your first day in school, so I decided to make some after all..”, hon log mot mig, och jag tvingade fram ett leende tillbaka.
“Thanks mum, but I gotta go. I don’t wanna be late.”, muttrade jag tyst. Hon såg sorgset på mig och putade med underläppen - åh nej, inte hundögonen igen! Men idag var jag för bestämd för att låta mig bedras av den söta blicken hon alltid kommer med så fort hon inte får som hon vill.
“Fine, be careful Katherine!”, ropade hon efter mig när jag drog på mig mina trasiga Converse och en svart skinnjacka. Jag ropade ett snabbt “I will” åt henne innan jag smällde igen ytterdörren och begav mig mot busshållplatsen.
Hade skrivit färdigt hela kapitel 4 och 5 igår, men min dator krashade och inget blev sparat.. ): Så nu är jag på laptopen, men iaf, hoppas att ni gillar den! (:
Kiss Me - Kapitel 3
“Should I call her?”, frågade jag Harry. Jag, Harry och Zayn satt tillsammans i en soffa inne i vårat hotellrum, vårat manegement hade bett oss att hålla en låg profil medans vi var i USA - vilket betydde att jag inte skulle få träffa Katherine..
“Call who?”, frågade Zayn storögt.
“Niall met a girl at the beach yesterday, he fancies her.”, skrattade Harry.
“I’m not -”, mumlade jag. “- yet.”, Harry gav ifrån sig ännu ett mjukt skratt medans han log mot mig. Han hade faktiskt rätt, jag gillar henne. Hon verkar så jordnära och äkta, hennes leende gör mig helt varm i kroppen och hennes skratt är änglalikt.
“Is she hot?”, Harry brast ut i skratt när han hörde Zayns fråga, men jag skakade bara på huvudet och skrattade lågmält.
“Yeah, she’s hot.”, sa jag lugnt. “But to the question, should I call her?”, frågade jag igen. Zayn kisade sina ögon och gick in i sin “tänkar-pose”, som jag har valt att kalla det, jag kunde också se hur Harry bet sig trevande i läppen - var de lika osäkra som jag?
“I think you should call her.”, sa Zayn tillslut. Jag nickade, tog upp telefonen från min byxficka och knappade in hennes nummer. Tre signaler gick fram tills jag kunde höra hennes glada röst genom telefonen.
“This is Katherine.”, svarade hon. Mitt hjärta slog i 120 och jag blev bara mer och mer nervös, jag hade nästan aldrig pratat med en tjej förut.
“Hey, Katherine. It’s me Niall - remember?”, kläckte jag glatt ur mig. Jag kunde höra hur hon drog efter andan, men hon harklade sig sedan.
“I remember, what’s up?”, frågade hon enkelt. Både Harry och Zayn satt spänt och lyssnade på vårat samtal vilket gjorde mig ännu mer nervös.
“Just chillin’ at our hotel, wanna come over?”, jag tänkte mig inte för innan jag slängde ur mig de sista tre orden. Herregud, låt henne säga ja.
“Sure, just give me the adress and I’ll be over in ten.”, jag släppte en lättnad suck och rabblade upp adressen till vårat hotell, hon skrev ned den på ett papper och lovade att komma så fort som möjligt. När jag hade lagt på kunde jag se hur Harry log brett mot mig, likaså gjorde Zayn. Det ända vi behövde göra nu var att vänta.
+
Harry’s Perspektiv
Niall skyndade sig till dörren, bara några sekunder efter en dov knackning hade ekat över hela hotellrummet - vi alla väntade spänt på henne. Jag kunde se hur en kvinnlig gestalt trädde fram in rummet, hon höjde en hand och vinkade till mig och Zayn.
“Whoa, is that her?”, viskade Zayn förvånat till mig.
“Yeah, that’s Katherine.”, svarade jag.
“She’s definately hot.”, skrockade han tyst. Tillsammans med Niall gjorde hon sin väg tvärs över rummet och omfamnade först mig och sedan Zayn.
“Guys, this is Katherine. Katherine, this is Harry.”, sa Niall och gjorde en gest mot mig. Hon klämde fram ett “hey Harry”, och vände sig sedan mot Zayn. “And this is Zayn.”, sa han sedan. Katherine log mot honom och han log fånigt tillbaka.
“Lets go out!”, sa Niall plötsligt. Jag och Zayn utbytte några blickar för att sedan titta tillbaka på Niall.
“Yeah.. Why not?”, mumlade Zayn.
Niall hade valt ut en romantisk restaurang i närheten av vårat hotell, det var så pass mörkt ute att ingen skulle märka om tre killar från One Direction kliver in i en restaurang - verkligen inte. En kypare hade delat ut ett bord till oss så fort han insåg vilka vi var och vi satt tätt intill varandra med menyerna uppstoppade i våra ansikten.
“I think I’ll chose tapas.”, sa Katherine efter ett tag. Hon räckte över menyn till kyparen som krökte sina läppar till ett läbbigt leende.
“An excelent choise.”, sa han och skrev ned hennes beställning. Katherine och Niall hade bestämt sig för att dela på tapasen medans jag och Zayn beställde en varsin kyckling salad. När maten var uppäten så ursäktade Niall sig för att gå på toa, vilket gav oss tid att bekanta oss med Katherine.
“So, how old are you?”, började jag med att fråga henne.
“I’m sixteen.”, svarade hon ärligt. Yngre än vad man kunde tro, faktiskt. Jag och Zayn frågade mycket om skolan, vart hon bodde och vem hon bodde med, hon verkade inte alls obekväm eller något - utan svarade på varenda fråga. Under de få ögonblicken då jag kastade blickar på Zayn så kunde jag se hur han tittade på henne; sött men ändå oskyldigt. Jag hoppades verkligen på att han inte försöker sig på några dumheter, det är inte ofta Niall tar första steget att faktiskt bjuder hem en tjej till oss. Niall kom tillbaka efter några minuter och vi begav oss hem, han insisterade till och med att köra hem henne, vilket hon tillslut tackade ja till. Vem som helst skulle vara glad över att ha Niall som sin pojkvän, han behandlar sin tjej som en prinsessa.
Niall’s Perspektiv
“I’ll call you.”, sa jag och kysste henne på handryggen. Jag kunde se hur hårstråna reste sig på hennes arm så jag placerade ett antal kyssar längst hennes mjuka arm.
“You do that.”, sa hon leendes. För tredje gången var jag tvungen att lämna henne, vilket jag verkligen inte ville. Jag hade bara en vecka på mig att lära känna henne, eftersom att vi åker tillbaka till London då. Men egentligen behövde jag inte oroa mig, då hon bodde strax utanför London likaså.
“Good bye, Niall.”, skrattade hon när jag envisades med att stanna över natten.
“Fine, good bye Kat.”, sa jag sedan. Jag lämnade henne i lobbyn och sprang ut till den svarta bilen som väntade utanför på mig. Så fort jag hade satt mig tillrätta började bilen rulla, och innan jag visste ordet av så var vi ute på vägarna igen.
Kiss Me - Kapitel 2
Niall’s Perspektiv
“Know what?”, jag kunde höra på hennes röst att hon var riktigt nyfiken, men jag kunde inte förmå mig själv att berätta för henne; det skulle förändra hennes syn på mig för alltid.
“Nothing.”, svarade jag nästan för snabbt, jag gav Harry en nick som förhoppningsvis skulle få honom att förstå att jag inte ville berätta för henne att både jag och Harry är med i One Direction, UK’s största pojkband. Han log förstående mot mig och tittade sedan mot tjejen igen.
“We need to go.”, ursäktade Harry, tog tag i min arm och började dra mig ifrån henne. Hon krökte läpparna i ett sorgset leende och fäktade med armarna, som om hon försökte få mig att stanna med henne.
“Am I going to see you again, Niall?”, frågade hon tyst.
“I’m so sorry, I really am!” om det inte var för att det fanns flera paparazzis i närheten skulle jag kunna brista ut i storgråt, jag ville inte lämna henne - även fast vi bara har känt varandra i mindre än en timme.
“What’s your name?!”, hojtade jag efter henne. Men vi hade kommit så pass längt bort att jag inte kunde höra hennes svar. Harry puttade in mig i den svarta bilen och vad dem att börja köra, vi lämnade parkeringen och den mystiska flickan bakom oss, skulle jag någonsin få se henne igen?
+
Harry puttade igen dörren bakom oss och jag sjönk ner på soffan, allt jag kunde tänka på var henne - vilket känns konstigt eftersom att jag inte ens vet vad hon heter.
“What is it, Niall?”, frågade Harry. Det fanns ingen som kunde läsa mig bättre än Harry, förutom möjligtvis Liam, men han var inte här.
“Nothing..”, mumlade jag irriterat, det var faktiskt Harrys fel att jag inte fick reda på hennes namn, vilket gjorde det ännu svårare att få veta vem hon är och vart hon kommer ifrån. Det ända jag visste är att hon är ifrån England, därav hennes brittiska dialekt, men mer än så visste jag inte. Och det tär på mig att inte ens vet vad hon heter!
“I can see that you’re struggling with something. Is it the girl?”, han kunde bara inte låta bli, tänkte jag surt.
“What girl?”, ljög jag.
“You know who I’m talking about, the girl at the beach.”
“Just forget it.", jag var verkligen inte på humör att berätta allt som pågår i mitt huvud just nu till Harry - varför kunde han inte bara låta mig vara?
“Fine, I’ll leave you alone..”, muttrade Harry. Han lämnade mig ensam i vardagsrummet när han gick in till sovrummet och smällde igen dörren i en kraftig smäll.
Katherine’s Perspektiv
Jag låg och drog mig i sängen i säkert tjugo minuter innan mamma blev riktigt irriterad på mig, men jag hade verkligen ingen lust att gå upp idag.
“Come on, Kat - we’re going shoppin’ today!”, hojtade hon ifrån badrummet. Shoppa?! Jag satte mig spikrakt upp, drog på mig ett glatt leende och skuttade fram till garderoben. Idag bestämde jag mig för att använda ett par korta, svarta shorts tillsammans med en randig, blå tröja. Jag passade också på att locka mitt hår och lägga över det till ena sidan för att det inte skulle vara i vägen. Jag aldrig varit mycket för smink, men just idag kletade jag på lite mascara på mina tjocka ögonfransar och drog lite lätt med läppglansen över mina fylliga läppar - men bara en mjuk rosa färg! Jag vill absolut inte sticka ut för mycket.
“Argh!”, stönade jag frustrerat och drog min hand genom tre olika tröjor jag nyss hade hittat inne på Hollister. “I don’t know which one to pick!”, mamma gav mig en blick som jag tror hon hade kallat allvarlig, men skrattade sedan.
“Alright, take all of them.”, sa hon och log.
“Really?!”, utbrast jag.
“Really.”, instämde hon. Vi skyndade oss till kassan för att betala för kläderna, jag är inte bortskämd - men när det gäller kläder brukar mamma alltid säga att man inte kan få för mycket utav det. När vi hade betalat för kläderna och kommit utanför butiken märkte jag att det var ovanligt mycket folk ute på gatan, det stod säkert hundra tjejer med plakat och skrek. Men det var inte förrän jag och mamma pressat oss förbi folkmassan av tjejer som jag såg vem det var; Niall. Det blonda håret och de blåa ögonen kunde jag känna igen hur enkelt som helst. Inte apropå att alla paparazzis var efter honom, han var berömd! Och inte bara det, den krullhåriga pojken från igår och tre andra stod vid hans sida; nu när jag tänker efter så ser de rätt bekanta ut..
“I’m getting sick and tired of all the screaming girls..”, började mamma. “Lets get out of here”, jag nickade instämmande, började småspringa för att inte tappa bort henne medans jag kastade små diskreta blickar på Niall. Vi skulle precis gå runt hörnet när jag kände en varm hand på min axel, jag snurrade smidigt runt och bemöttes av de varma, blå ögonen.
“Niall?”, frågade jag dumt medans jag rynkade pannan.
“I’m sorry, but I didn’t catch your name last night..”, sa han och bet sig i läppen, som om han skämdes. “And I’m sorry for leaving you there all alone, too.”
“Why didn’t you tell me?”, jag ignorerade han försök att få mig att förlåta honom medans jag borrade in mina ögon i hans.
“What?”, svarade han.
“That you’re famous.”, muttrade jag tyst.
“Because I don't want you too like me for being famous, I want you to like me for being me.”, han log sorgset mot mig. Vem försöker jag lura? Jag kan inte vara arg på honom!
“Katherine.”, sa jag glatt.
“What?”, frågade han korkat - igen.
“That’s my name.”
“Oh, can I have your number, just in case?”, sa han oblygt.
“Sure.”, Niall räckte mig en liten lapp och en penna så att jag kunde skriva ned mitt nummer åt honom, när jag var färdig gav jag tillbaka lappen till honom.
“See you around!”, han log brett, brett nog för att hans tandställning skulle synas - han passade verkligen i tandställning..
“What? Oh yeah, sure!”, ropade jag obegåvat efter honom när han sprang tillbaka till sitt gäng. Jag kände en konstig känsla i min mage; konstig men härlig. Katherine, håller du på att bli kär?
Kiss Me - Kapitel 1
Jag andades in den härliga lukten av USA och slog ut med armarna. “America!”, jag nästan skrek ut ordet. Det är så underbart att äntligen vara här! Jag vände mig om och såg att mamma skrattade åt min entusiastiska ton. Vi begav oss ut ifrån flygplatsen i Los Angeles och mamma vinkade åt sig en taxi. En bil svängde in vid trottoaren och en knubbig man med svart skägg steg ut och tog tag i våra väskor. Mamma nickade tacksamt mot honom och vi satte oss i bilen. Vi skulle stanna i USA i två långa veckor - sol, bad och en massa snygga killar! När mannen hade satt sig tillrätta framför ratten så började mamma rota i sin handväska efter en lapp.
“Ah, here it is.”, sa hon och tog upp en liten lapp där det stod ‘Los Angeles Luxury Hotel’. Hon räckte fram lappen till chauffören och han nickade. Bilfärden var lång och uttråkande. Jag hade aldrig varit i USA förut, och Los Angeles skulle bli spännande. Efter ungefär tjugo minuter så tog jag upp min telefon, såklart skulle jag inte ha något internet förrän vi kommer till hotellet.
“Damn it..”, mumlade jag och stoppade ner telefonen i fickan igen.
“Something wrong?”, frågade mamma och log snett.
“No internet..”, svarade jag surt och blängde ut genom fönstret. Mamma skrattade och fiskade upp min iPod ur hennes väska.
“I think you’ll make it.”, sa hon och jag log tacksamt mot henne.
Jag stoppade in hörlurarna i mina öron och tryckte på ‘Play’.
I över en timme så spelades Drake, Ne-Yo, Katy Perry och ett dussin andra artister i mina öron, men jag hann bara att lyssna på ‘Without You’ av Usher innan jag somnade.
+
Jag vaknade en timme senare av att mamma ruskade om mig. Så småningom började jag kvickna till och innan jag visste ordet av så stod vi framför vårat hotell, släpandes på två resväskor var. Det måste ha varit minst tio våningar högt, och jag som blev imponerad av utsidan blev mållös när vi hade klivit in i vårat hotellrum. Det var ett ganska öppet vardagsrum med en soffa och en platt-tv, i rummet intill så stod de två dubbelsängar och en garderob att hänga upp våra kläder i. Toaletten var otroligt ren, det fanns en dusch som skulle kunna rymma minst två personer och jag ville aldrig lämna rummet. När mamma och jag var färdiga med att hänga in våra kläder i garderoben så slängde jag mig på sängen och tittade upp på taket.
“Don’t make yourself too comfortable, Katherine. We’re going out again in twelve minutes.”, skrattade mamma och försvann in i badrummet. Jag satte mig på sänggaveln och suckade.
“Fine..”, jag gick fram till garderoben, slet ut en gul tunika och svarta, slitna shorts till. När mamma var färdig så gick jag in till badrummet, ställde mig framför spegeln och flätade mitt långa, kastanjefärgade hår. Efter det så slängde jag på mig mascara lite snabbt och gick ner till lobbyn med mamma.
“It’s almost dinner time.. Let’s go to a fancy restaurant!”, sa mamma entusiastiskt och började gå mot torget. Det låg ungefär femhundra meter bort från hotellet, så det var ingen lång promenad. När vi kom fram så valde mamma en restaurang som såg lovande ut och vi fick genast ett bord. När en servitris hade get oss våra menyer så log mamma sorgset.
“Hm..”, suckade hon och läste upp alla olika maträtter. “I think I’ll take spaghetti and meatballs, like Lady and the Tramp.”, skrattade mamma och tittade på mig över menyn.
“And to drink?”, frågade servitrisen på sin amerikanska brytning.
“A glass of wine, please.”, svarade mamma. Servitrisen tittade mot mig och jag bet mig i läppen.
“I’ll take the spaghetti too, and a coke.”, sa jag efter någon minut. Servitrisen skrev upp våran order på ett block och gick tillbaka in i köket. Mamma och jag hade precis flyttat till ett nytt område i London, vilket betydde ny skola. Vi bodde i ett klassiskt familjehus, en villa med två våningar, rätt stor tomt och så många rum att man knappt visste vad man skulle ha dem till. Medans vi väntade på våran mat så passade mamma på att kasta en massa frågor på mig som till exempel om hur det går i skolan, om jag är glad över att äntligen börja i en ny skola och träffa lite nya kompisar. Svaret på den frågan är definitivt - nej. Jag är ett väldigt bra exemplar av folk som går ensam i skolkorridorerna, får saker kastade på sig och mat hälld över sig. Att vara illa omtyckt är inget nytt för mig, men det är inget jag skulle vilja ta upp med min överbeskyddande mamma. Maten kom efter tio minuter och vi hade en trevlig middag tillsammans, vilket vi nästan aldrig får eftersom att min mamma, Victoria Vivien Monroe - är en eftertraktad affärskvinna. Hon får säkert tjugoelva samtal om dagen, och det bästa med USA är att hon inte ens tog med sin telefon. När mamma hade betalat notan så begav vi oss ut från restaurangen, vi stod på ett litet torg och det var mörkt - klockan var nästan nio på kvällen.
“I’ll get back to the hotel, you coming?”, frågade mamma när hon såg att jag hade stuckit näsan i vädret.
“No, I think there’s a beach nearby.”, svarade jag och mamma skrattade. “Get home soon.”
“I will.”, mumlade jag och satte av i det hållet där havslukten kom ifrån. Månen stod högt på himlen och det var nästintill svart ute, bara gatulyktorna lyste upp min väg. Väl vid stranden så kunde jag se att den sträckte sig flera kilometer österut. Det var otroligt vackert, och det ända jag kunde se var ett par som var påsinväg upp ur vattnet. Jag satte mig ned vid strandkanten och begravde mina fingrar i den svala sanden, lutade mitt huvud mot mina knän och blundade. Det var skönt att bara kunna sitta ner och tänka, observera de få ljuden jag hörde och känna vågorna skvalpa mot mina bara fötter. Tur var så tog jag på mig mina sandaler, så det var ingen svårighet att ta av sig dem.
En volleyboll kom farande mot mitt håll och träffade mig i ansiktet, mina RayBans som jag hade haft på mig hade ramlat ned i sanden och jag höll handen över näsan. När jag tog bort handen var i stortsätt hela handflatan täckt med färskt blod, helvete också!
“Oh my God, I’m so sorry!”, sa en djup irländsk stämma. Jag vred huvudet mot hållet som rösten kom ifrån och fick syn på en blond kille.
“Yeah..”, mumlade jag tyst. Jag kupade mina händer till en bägare och fångade upp lite vatten för att skölja bort blodet från mitt ansikte.
“Are you okay..?”, frågade han försiktigt.
“I’m fine.”, jag tog ett djupt andetag och log uppriktigt mot honom. Han var rätt söt, ett runt ansikte men ändå unika former, riktigt blåa ögon och en fyllig mun - kort sagt, söt. Killen kliade sig osäkert på nacken, är han nervös?
“Well then.. I’m sorry, once again.”, sa han skakigt.
“Don’t worry, I’m fine.”, det var rätt mörkt ute, men jag kunde ändå se hur hans klarblåa ögon glittrade i månskenet. Han log så pass brett att hans tandställning syntes, jag log tillbaka mot honom men han vek av med blicken och såg faktiskt ut att rodna - vilket jag fann hur gulligt som helst.
“Are you blushing?”, småskrattade jag.
“What? No..”, mumlade han. Jag drog lite lätt på munnen och iakttog honom. Han såg ut att göra detsamma; lade huvudet på sned och kisade mot mig.
“Niall!”, en krullhårig pojke kom springande mot oss.
“Yeah?”, svarade den blondhåriga frånvarande, han tittade fortfarande på mig.
“We need to go, the paparazzis have found us.”, han lät rätt andfådd, så jag gissade på att han hade sprungit en lång sträcka för att berätta det för den blondhåriga killen, som tydligen hette Niall. Niall.. Jag smakade på ordet och det såg ut att passa honom rätt bra.
“Oh no..”, viskade Niall, han ställde sig trevande upp och såg sig omkring.
“What do you mean with paparazzis?”, frågade jag nyfiket. Varför skulle de vara ute efter dem?
“She doesn’t know?”, muttrade den krullhåriga pojken till Niall. Han skakade på huvudet till svar och de båda tittade mot mig.
Wiho, jag har ju satt Stole My Heart på hiatus, och jag hade faktiskt lovat er att börja på en ny novell.. Och ja, det tog ju ett tag - jag har haft idebrist osv.. men här är det. :) Läsvärt, eller? Älskar er! :D
Stole My Heart - Kapitel 7 (ON HIATUS)
Harry’s Perspektiv
Jag snuddade försiktigt vid Alexandrias hand för att se hur hon reagerade, hon vände hennes vackra huvud mot mig och tittade på mig med stora ögon. Jag log brett mot henne, och hon besvarade leendet.
Tiffany mumlade något på svenska som jag inte förstod överhuvudtaget, men jag var för upptagen med att leka med Alexandrias fingrar att jag inte brydde mig om att fråga vad det var hon sa, även fast jag var riktigt nyfiken. Vi hade tänkt att åka till Six Flags, en enorm nöjespark som har allt ifrån berg- och dalbanor till karuseller. Det var Nialls ide - såklart. För nöjesparker är lika med god mat, sockervadd och godis i överflöd. “Are we there yet?”, frågade Alex uppspelt. Paul skrockade leendes och besvarade hennes fråga med att peka på en skylt tio meter bort från bilen. “Oh my God!”, pep hon och tog tag i min underarm. Jag log brett mot henne och hon log blygt tillbaka. Konstigt nog hade jag aldrig lagt märke till hur otroligt vacker hon är, hon har ett runt men ändå fint format ansikte, stora chokladbruna ögon och kastanjefärgat hår som går ända ned till revbenen. Och för att inte nämna glasögonen, som gjorde henne änne sötare än vad hon redan är.
“Rule one; don’t get out of the car untill I tell you too. Rule two; try to hold a low profile when entering the park and rule three; have fun.”, sa Paul och parkerade bilen på ett rätt avskilt ställe. Jag stack försiktigt ut mitt huvud ur bilrutan för att se om det var några människor där - men det såg rätt okej ut. Paul hojtade till att vi kunde lämna bilen, så jag gick ur bilen och hjälpte Alex ut. “I can’t believe this.. It’s huge!”, sa Alexandria och glodde storögt på nöjesparken. “Yes, yes it is.”, skrattade jag och flätade ihop mina fingrar med hennes. Hon tittade snabbt upp mot mig, men sken upp i ett gulligt leende och puttade till mig på armen med sitt huvud. Faktum är att hon är säkert femton till tjugo centimeter kortare än vad jag är - men jag kunde inte låta bli att tänka tanken hur det skulle vara att kyssa henne. Med hennes ben lindade runt min midja och mina händer som stödjer hennes rygg, hennes otroligt vackra läppar mot mina och att faktiskt veta om att hon är min, och ingen annans. Vi mötte Louis, Liam och Zayn vid ingången, en tjej från personalen visade oss en väg in så diskret som möjligt för att inte bli upptäckta - vilket vi inte blev. “I want to try that one!”, skrek Alex och pekade på en berg- och dalbana. Hon började springa och Tiffany följde motvilligt med.
Jag skrattade smått för mig själv när jag såg henne springa tvärs över hela stället med Tiffany hack i häl, man skulle kunna tro att hon var tolv igen. Zayn slöt upp på min högra sida och tittade på mig med en allvarlig blick. “Harry..”, började han. Fan då.. Jag ryckte på axlarna i en gest som visade att jag lyssnar och han suckade. “Mate, she’s fifteen.”, jag rynkade pannan och tittade besvärat på honom. “Age is just a number..”, mumlade jag till svar. Zayn stannade upp och tog tag i min arm. “How can you be sure that she doesn’t got a boyfriend, then?”, frågade han bryskt. Men för i helvete, är det inte nu du ska vara på min sida och säga att kärleken övervinner allt? Tydligen inte. “I haven’t thought about that..”, suckade jag. Han skakade på huvudet och började gå igen. “It’s not that I don’t wish the best for you, Harry. But she’s just a kid.”, han tog en paus. “Deep inside of you, you know that what you’re doing is wrong.”, fortsatte han. “You’re right..”, muttrade jag tillslut. Han hade rätt, hur kunde jag vara så dum?! Såklart har hon en pojkvän, en söt tjej som henne måste säkert ha flera hundra i hälarna. Jag är så patetisk! Alexandria kom springande mot mig och gav mig en kram. “This is so awesome, thank you for taking me here!”, skrattade hon. Jag log tillbaka och avslutade kramen - även fast jag inte ville. Vi utbytte några meningar innan hon och Tiffany sprang till nästa åkattraktion, och till nästa, och nästa.. Jag var inte riktigt på humör för att åka tjugoelva olika karuseller, så jag bestämde mig för att stanna med killarna medans de hade roligt tillsammans. Liam och Niall gick och köpte sockervadd med Paul, så det var bara jag, Louis och Zayn som satt runt det lilla bordet. Jag bet mig i läppen och mötte Zayns blick. “I think I love her.”, sa jag med ett sorgset leende på läpparna.
Stole My Heart - Kapitel 6
Alexandria's Perspektiv
“Eugh..”, stönade jag irriterat och slog upp ögonen. Bra där, Alex - du ligger på golvet. Jag måste ha ramlat ned under natten, inte konstigt att jag har så ont i ryggen. Försiktigt vred jag huvudet åt höger, Tiffany låg och sov, tack gode gud. Jag ställde mig sakta upp och smög in till badrummet, där jag tog en hårsnodd och satte upp mitt hår i en bulle mitt på huvudet. Klockan var bara runt nio, men jag är väldigt morgonpigg av mig. Min sminkväska stod fortfarande kvar vid handfatet, så jag kletade på några lager mascara på mina tjocka ögonfransar och målade lite lätt med kajalpennan runt mina ögon. Mer än så var inte nödvändigt. När jag var färdig så gick jag tillbaka in till sovrummet där jag såg Tiffany sitta på sin säng. “God morgon.”, sa jag glatt. Tiffany morrade något jag inte kunde tyda och släpade sig själv in till badrummet. Till skillnad från mig så brukade hon vakna runt ett på eftermiddagen och det brukar ta flera timmar för henne att piggna till, sorgligt nog. “Ryck upp dig, Tiffie. Vi ska träffa One Direction idag.”, sa jag entusiastiskt medans jag plockade fram några kläder att ha på mig. Som igår så plockade jag fram ett par svarta tights, ett grått linne, en mörkare grå kofta och en svart halsduk. Det var snart första advent och det var inte direkt varmt ute. På fötterna hade jag ett par bruna stilettstövlar som gick ungefär till knävecket, jag hade faktiskt tagit till mig det som Harry hade sagt; så idag skulle jag ha på mig mina urfula glasögon, för hans skull. Jag hörde hur min ringsignal ekade över hela rummet, jag slängde mig över sängen för att nå telefonen och skakade bort mina tankar på Harry när jag såg vem det var.
“Hej.”, jag drog ut på ordet och såg mig nervöst omkring.
“Hej, älskling.”, svarade rösten. Det var Jake, min nuvarande pojkvän. “Vad gör du?”, frågade han. Jag tuggade oroligt på läppen men slappnade sedan av. Det var ju inte så att jag hade gjort något fel, eller hur?
“Gör mig ordning för att få träffa One Direction.”, sa jag leendes även fast jag visste om att han inte kunde se mig igenom telefonen. “Aha, roligt.”, sa han ironiskt. Typiskt honom att bli svartsjuk över allt.
“Kom igen, Jake.”, började jag. “De är fem världskända killar, och alla är dessutom över arton - varför skulle någon lägga märke till mig?”, jag ljög. Faktum är att jag mycket väl visste om att Harry hade lagt märke till mig, men jag ville inte göra Jake orolig. “Ringer dig sen, älskar dig.”, sa jag snabbt och lade på. Jag hörde Tiffany harkla sig bakom mig, jag vände mig om. Hon stod med armarna i kors över bröstet som hon brukar göra när hon har sett eller hört något hon inte gillar. “Var det Jake?”, frågade hon kallt. Jag nickade. Tiffany har aldrig gillat Jake, hon brukar säga att han är egoistisk och bara utnyttjar mig för mitt utseende, men grejen är ju den att jag inte är snygg för fem öre. Och med utnyttjar så menar hon sexuella handlingar, vilket också är omöjligt eftersom att jag är oskuld. “Let’s get out of the town, baby we’re on fire!”, sjöng jag, tog tag i Tiffanys hans och drog med henne ut ur hotellrummet. “Killarna väntar på oss.”, Tiffany såg frågande på mig och lyfte ena ögonbrynet.
“Hur vet du det?”, sa hon spydigt. Jag puttade upp den enorma porten till hotellet och kom ut på trottoaren. “För att Paul hade sagt att vi skulle vara färdiga vid tio.”, fnittrade jag. Tiffany himlade med ögonen men protesterade inte. Vi gick några hundra meter tills vi kom in på en stor parkering där jag kunde se Harry stå lutad mot bilen. Jag lyfte handen i en vinkning och han sprack upp i ett glatt leende. “Alex!”, ropade han.
“Hi, Harry.”, skrattade jag. Han drog in mig i en stor och gosig kram, vi stod så i någon minut innan Tiffany harklade sig och Harry bad om ursäkt. Han gav henne en snabb kram och sa att vi kunde sätta oss i bilen. Louis Liam och Zayn hade tagit en egen bil så jag, Tiffany och Harry satte oss i baksätet medans Niall satt bredvid Paul i framsätet.
“Good day, Alex.”, hälsade Paul glatt när jag hade satt mig tillrätta.
“Hi there, Paul.”, sa jag minst lika glatt. Han log mot mig innan han startade bilen och körde ut från parkeringen.
“So, where exactly are we going?”, frågade Tiffany. Niall kvävde ett skrik och vände sig mot oss. “We’re going to an amusement park!”, Tiffany blängde på honom och suckade. “Fine..”, mumlade hon.
“Sounds fun!”, sa jag leendes. Niall log ett sött leende och vände sig framåt igen. Jag kände hur Harry snuddade min hand (definitivt med flit), jag tittade storögt upp på honom och han log mot mig.
Det har varit sjukt stressigt idag, måste skriva färdigt kapitel sju tills imorgon och jag har dessutom spanska och matte prov på Torsdag, så förlåt om kapitlet är lite dåligt, hehe. :D Fortsätt kommentera, älskar er!
Stole My Heart - Kapitel 5
Alexandria's Perspektiv
Var cool, Alex, var cool. Louis var den första som kom fram för att ge mig en kram, i följd av Niall, Liam och Zayn. Jag stammade fram några “hej” och tvingade mig själv att stå kvar och inte springa min väg. När jag hade kramat om allihopa och presenterat mig själv så kom en man springandes mot oss. “Five minutes, boys.”, sa han. Killarna nickade uppmärksammat och vände sig sedan mot mig och Tiffany.
“Sorry, girls. We’ll get to know each other a little better after the konsert.”, sa Liam. Tiffany sken upp i ett brett leende och började hoppa upp och ned där hon stod bredvid Zayn. Harry vände uppmärksamheten mot mig och blinkade. “See you later.”, sa han leendes innan han och resten av killarna försvann upp på scenen. Jag stod säkert och log som ett jäkla fån när Tiffany slog till mig på armen. “Aj, vad var det för?”, gnällde jag. “Harry gillar dig, jag kan se det.”, sa hon oberört. Jag lyfte på ena ögonbrynet och brast ut i skratt. “Har du gått och blivit synsk nu eller?”, Tiffany blängde irriterat på mig - hon var allvarlig.
“Tror du att han gör det?”, frågade jag osäkert. Hon nickade långsamt och såg ut att nästan vara rädd för att det var sant. Jag skakade på huvudet. “Han kan inte gilla mig, jag är bara en i mängden, eller hur?”, jag trodde inte riktigt på det jag sa, men jag hoppades på att jag hade rätt.
Tiffany suckade och korsade armarna över bröstet.
“Vem försöker du övertyga, mig eller dig?”, frågade hon. Hon hade rätt, hon hade alltid rätt. Jag var rädd för att Harry gillade mig, han är en del av världens störta pojkband - vilket betyder att han får se flera tusen tjejer varje dag (som dessutom är snyggare än vad jag är). Fan också!
Jag tog upp min telefon, loggade in på Twitter och skrev en tweet.
“@Alexandria_Monroe: Backstage with @tiffanyh97 at a One Direction concert! x”, jag postade tweeten och lade tillbaka telefonen i min bruna väska som jag hade över axeln. De var redan inne på den sista låten, Harry tog tag i sin mick och harklade sig. “You want one more song?!”, publiken jublade och Harry skrattade. “I take that as a yes! This is Stole My Heart!”, vrålade han. För en sekund så kunde jag se hur han vred sitt vackra huvud åt mitt håll och blinkade med ena ögat mot mig. Vänta, va? Jag försökte intala mig att det jag sett bara var en inbillning, men jag visste själv att han faktiskt blinkade åt mig - åt mig! Alexandria Heather Monroe, sluta larva dig! Harry gillar inte dig, det är bara en del av hans charm - en del av hans fantastiska bruna lockar, otroliga kindben och de fylliga läpparna som bara var några centimeter från mina och han skulle precis kyssa mig när.. Vad fan tänkte jag nyss på? Fantiserade jag nyss om att jag nästan grovhånglade med Harry Styles? Åh gud, sätt in mig på psyket någon. Fast det var väl inte så konstigt att jag tänkte på det, jag är väl inte den ända som har tänkt den tanken? Jag suckade åt mig själv, tittade upp mot scenen och såg killarna småspringa mot oss. Jag var definitivt inte lika nervös längre, men att jag nyss har fantiserat det där om mig och Harry gjorde mig lite obekväm.. Att jag skulle alltid förstöra allting på något sätt! Tiffany började hetsigt att prata med killarna medans jag stod och grubblade med mig själv över hur patetisk jag är, dessutom på svenska. “Alex?”, jag hörde en bekant röst och mötte de varma, gröna ögonen. Långsamt lyfte jag frågande på ena ögonbrynet, Harry skrattade. “Were you just talking on Swedish?”, frågade han uppspelt. Hans fråga gjorde mig en aning förvirrad, men jag nickade till svar. “That’s so cool, what did you say?”, han log brett mot mig, fan då. “Ehm, just that I’m pretty nervous.. And you know.”, mumlade jag. Han nickade förstående och drog lite lätt på munnen.
“Don’t be, I won’t bite.”, skrattade han. Jag rynkade pannan och såg ogillande på honom. Vilken sjuk sak att säga. Jag ville bara öppna munnen och berätta för honom att han har något problem, men jag klämde bara fram ett sött leende och skrattade oskyldigt. Jag har faktiskt också ett problem (eller snarare flera hundra), så jag lät det vara. “Ouch!”, jag uppfattade en plötslig smärta och kände hur mina ögon tårades. “Alex? What’s wrong?”, frågade Harry oroat. Jag tuggade osäkert på min läpp och såg sedan upp på honom.
“Nothing, don’t worry.”, sa jag lugnt. Jag var medveten om att Harry tittade på när jag stoppade ett finger i vardera öga och tog bort linserna.
“Damn, these things really hurt..”, muttrade jag. Duktigt nog hade jag tagit med mina glasögon, så jag fiskade upp dem ur min jackficka och satte på mig dem. Harry tittade storögt på mig och jag rynkade pannan.
“What the hell is your problem?”, frågade jag och gjorde en grimas. Harry skrattade, åh hans skratt var det sexigaste jag någonsin har hört..
“Do you wear glasses?”, sa han, fortfarande leendes.
“Isn’t that kinda obvious?”, svarade jag spydigt - men Harry gav inte upp. “I like them, you should were them more often.”, sa han. Harry är så annorlunda än vad jag hade trott, han är mer avslappnad - och definitivt mer korkad! Men det var något som fick mig att dras till honom, förutom hans utseende.
“I need to go.”, han log sorgset mot mig. “See you tomorrow!”
“Tomorrow?”, frågade jag förvånat.
“Yes, tomorrow. It says two days with One Direction, not one.”, han blinkade åt mig och försvann sedan runt hörnet. Tiffany hade lämnat arenan med killarna så fort hon såg mig och Harry prata. För första gången i mitt liv så har jag sett henne avundsjuk, på mig dessutom.
Stole My Heart - Kapitel 4
Alexandria’s Perspektiv
När Paul hade lastat av våra resväskor och hjälpt oss att checka in på hotellet så lät han oss packa upp själva, han sa att vi hade tjugo minuter på oss. “Jag kommer aldrig hinna att packa upp på tjugo minuter..”, mumlade Tiffany till sig själv. Jag himlade med ögonen åt henne.
“Vi har hela veckan på oss att packa upp - oroa dig inte.”, sa jag, låste upp dörren och puttade försiktigt upp den. “Herre min-”, rummet var enormt och när jag säger enormt, så menar jag enormt! Vi hade kommit in i hallen, i rummet bredvid så fanns ett badrum, rent och fint. Jag tog några steg in i “vardagsrummet” och tog in allting. På väggen hängde en stor platt-tv, det fanns en vit soffa, ett soffbord och ett avlång bord framför en spegel där det stod en stol, förutom det så fanns det bara smådetaljer som växter och lampor. Jag skakade på huvudet och rullade in min resväska till sovrummet. I rummet så stod det två dubbelsängar, nattduksbord på vardera sida och två garderober. Inte mycket, men tillräckligt.
“Fancy..”, sa Tiffany när hon kom in i rummet. Jag nickade till svar, kastade upp min resväska på sängen och packade upp det viktigaste: mina töntiga glasögon som jag brukar ha på mig när jag inte orkar med linserna, min laptop, sminkväskan och en enkel outfit som jag hade tänkt att ha på mig ikväll. För säkerhetsskull så stoppade jag ned mina glasögon i jackfickan, man vet aldrig när man kan behöva dem. Tiffany hade fullt upp med att packa in sina kläder i garderoben att hon inte märkte när jag gick in till badrummet för att göra mig ordning. Jag kunde höra henne stöna irriterat och mumla saker till sig själv som: “Hur fan tänkte dom nu”, eller “Jävla One Direction”. Jag lade sminkväskan vid handfatet, tog upp min mascara och drog den några gånger över mina tjocka ögonfransar - Tiffany brukar alltid klaga på hur smala och ljusa hennes är, och att hon avundas mig som har så fina ögonfransar. Men just nu orkade jag inte tänka på Tiffany, snart skulle jag få träffa One Direction. När jag hade sminkat färdigt mig så gick jag tillbaka in i sovrummet och bytte om till kläderna jag hade valt ut för flera dagar sedan. Eftersom att det inte snöar lika mycket i USA som det gör i Sverige så visste jag redan från början att jag inte behövde gå täckt i dun från topp till tå, vilket mamma nästan övertalade mig till att göra - suck.
Jag satte på mig en enkel grå tjocktröja, svarta tights och ett par benvärmare med en lite mörkade grå nyans. På mina fötter hade jag ett par enkla bruna klackskor som var fodrade med ull - supersköna! Utanpå min tjocktröja så hängde jag på mig en brun jacka och lindade en brun/grå halsduk runt min hals. Sådär, färdig!
+
Det kändes som flera år innan Tiffany äntligen var färdig och vi kunde bege oss ned till Paul som väntade i receptionen. Han bemötte oss med ett leende och jag log trevligt tillbaka. Vi gick tillbaka till bilen och Paul körde oss till konserten i Madison Square Garden - tänka sig, Madison Square! Paul hade varnat oss att tjejerna är som galna här och att vi måste hålla låg profil för att kunna smita förbi dem. Han parkerade vid trottoaren, gick ur bilen för att sedan hjälpa oss ut. Paul hade rätt, det var fullsmockat med tjejer - överallt. “Don’t worry, we’re not going through the entrance.”, sa han. Jag lyfte på ena ögonbrynet åt tittade frågande på honom. Paul nickade mot baksidan av den stora arenan och jag förstod att vi skulle ta bakvägen för att inte bli nedstampade av alla folk. Han började gå, jag och Tiffany småsprang efter honom - han gick inte direkt sakta. När vi hade isolerat oss från omgivningen så puttade Paul upp en “gömd” dörr, han höll upp den medans han puttade in oss och stängde sedan till dörren med en smäll. Jag kände hur min mage vred sig, jag ville inte göra det här längre - jag vill hem. Tiffany såg sjukt självsäker ut, fast det brukade hon i stortsätt alltid göra. Vi gick igenom ett par smala korridorer innan vi kom fram till en dörr där det stod: “One Direction”. “I’m gonna leave you two here, all you have to do is knock.”, han log mot mig innan han försvann runt hörnet. Tiffany smetade på lite läppglans på sina redan kladdiga läppar och drog på sig tjugo lager till av mascara - den tjejen alltså.. Hon stoppade ned sin mascara och knackade på dörren. Jag fick plötsligt tanken att springa min väg, jag ville springa efter Paul och säga att jag inte klarar det här - men så hörde jag dörren öppnas. Fan, fan, fan! Jag hörde flera röster som hälsade på Tiffany, gav henne kramar och frågade hur hon mådde. Nu hade jag chansen, spring Alex, spring! Jag kände en hand på min axel och jag hoppade förvånat till. “I’m sorry, I didn’t mean to scare you.”, skrattade rösten. Nervöst vände jag på huvudet och såg Harry stå framför mig. Herre. Min. Gud. Han var mycket vackrare i verkligheten, hans smaragdgröna ögon borrade in sig i mina, jag kunde inte vika av med blicken för jag var rädd att han skulle försvinna. “H-Harry..”, stammade jag och flackade med blicken mellan Harry och resten av killarna. Harry log brett mot mig och gav mig en stor kram. “What’s your name, dear?”, frågade han. Jag bet mig nervöst i läppen och tittade upp på honom. “Alexandria.”, sa jag självsäkert. “What a pretty name.”, sa han leendes. Jag klämde fram ett pinsamt leende och tittade bort mot Tiffany. Killarna hade precis kramat om henne och de var på väg hit. Helvete också! Jag har en skum känsla av att jag kommer att göra bort mig totalt, fan.
Som jag lovade! Keep it up with the comments! :) Jag är riktigt nöjd med den här, har faktiskt skrivit ända till kapitel 7, haha. ;)
